jagaranki

Nu har det gått några dagar sedan Phoebe lämnade oss. Det känns fortfarande fruktansvärt tungt, men jag tror att det kanske kommer att kännas lättare om jag får skriva av mig lite här.
För att minnas denna underbara kattmadam så vill jag berätta hennes historia.
Kanske finns det de som inte förstår varför. Varför sörja en katt så här? Varför personifiera ett djur?
Till dessa människor vill jag bara säga: Era stackare... Ni kommer aldrig att förstå hur ett djur kan betyda så mycket. Phoebe var en del av vår familj. Vi levde med henne varje dag i 11,5 år. Hon, för oss, var en "person" som vem som helst av oss andra i familjen. Men ni som inte förstår behöver inte läsa detta, det är inte för er jag skriver... Det är för mig själv. Till Phoebe...
 
Phoebe, gumman...

Trots att tårarna rinner konstant så ska jag försöka att berätta om ditt liv, som hade sina kämpiga perioder, men som till största delen var fyllt av massor av glädje för oss runt omkring dig.

Det var Tobbes idé att vi skulle skaffa katt. Vi hade bara varit tillsammans i ett halvår men ingen blev ju gladare än jag när katter kom på tal.
Jag kommer ihåg att jag var på väg hem från träningen då Tobbe ringde och berättade att han hade hittat inte bara EN utan TVÅ katter som han ville ha. Det var ett syskonpar, en hona och en hane, som var 12 veckor gamla. Någon vecka efter det så ringde det på dörren till vår lilla lägenhet. Utanför stod två vänliga äldre damer och i en liten transportbur som den ena damen höll i handen så pep det lite försiktigt. Där inne satt du och Tiger.
Luckan öppnades och ni smög på försiktiga tassar fram i hallen och nosade och undersökte varenda millimeter av ert nya hem. Jag kommer ihåg att jag tyckte att ni såg så spensliga ut, men samtidigt helt bedårande söta som ju kattungar är, och det kändes på en gång att det här DET är våra katter det. Damerna åkte hem efter en stund, de ville bara se till så att deras små älsklingar kom till ett bra hem.

Sedan följde en tid av ömsom glädje över våra nya familjemedlemmar och ömsom frustration över din och brorsans små "egenheter". Ni sprallade och lekte som ju kattungar ska. Vi skämde så klart bort er med en massa leksaker och klätterställningar, men roligast att leka med var ändå husses strumpor, en tom (eller ibland helt ny) toarulle eller en penna som ramlat ned på golvet. En annan favoritlek, främst på nätterna, var att klättra upp i den pläd som vi hade uppsatt på väggen ovanför sängen. När ni sedan kommit längst upp på denna så var det ju inget roligt att klättra ner igen, nej då, ni drog helt enkelt in klorna och störtade ner i sängen. Landningen blev vid vissa tillfällen mer eller mindre smärtsam för mig och din husse, då ni ibland landade rakt i ansiktet på oss när vi låg och sov.

Ett annat minne av dig är att du under den första perioden av ditt liv var väldigt intresserad av snören. Och då gärna också åt dessa (farligt, farligt...). Kommer ihåg en dag när jag såg att du satt och tuggade på en sådan där liten "Slime"-hand, en sådan som man kan få i en automat på ICA t.ex. Snabbt var jag framme och tog bort det lilla röda "snöret" från munnen på dig. Det hade gått sönder i ett antal delar redan så jag städade upp det jag såg och tänkte inte mer på det den dagen. Ett par dagar efter när jag skulle göra rent i er kattlåda så mötte mig en syn som jag aldrig kommer att glömma: där i en liten korv stack en liten röd "Slime"-hand upp... Dagarna efter så kom det även det resterande "snöret" som handen suttit på i små bitar. Efter det så fick du inte leka med snören mer...

En annan liten egenhet som du och brorsan din hade för er i den lilla lägenheten var att ni så småningom trodde att ni hade två kattlådor, en inne på toaletten och en till i fotändan på vår säng. Mindre charmigt hörrudu... Många nätter vaknade vi av att det plötsligt blev varmt och blött på fötterna. För det mesta fick vi tvätta sängkläder, täcken OCH bäddmadrass vid varje tillfälle i tvättstugan, och många gånger hann vi precis bädda rent innan någon av er satte er där igen. Det hela slutade ju med att vi fick flytta ut sängen i köket...

Efter något år i den lilla lägenheten så flyttade vi till den stora lägenheten.
Du och Tiger var inte så imponerade i början då ni mest låg under soffan och stirrade på oss som om vi vore helt dumma i huvudet när vi försökte locka fram er med diverse leksaker och godsaker.
Ni kom ju dock fram till slut och sedan fann ni er snabbt tillrätta.
Du gillade att sitta i fönstret mot innergården och titta på kajorna och måsarna som huserade på taken utanför. Ibland kom Tiger och gjorde dig sällskap, och ni kunde sitta där i timmar och, när det lugnade sig utanför, slumra till en liten stund ihopkurade på den breda fönsterbrädan.

En dag kom vi hem med en stor låda som det pep ifrån. Därinne fanns två små svart/vita kattungar; Leia och Kelly.
Du och Tiger var måttligt roade av dessa nytillskott, men efterhand så blev ni sams. Eller rättare sagt, ni accepterade de två små, och kunde till och med lägga er i en stor svart/vit/randig hög på fårskinnsfällen framför elementet i vardagsrummet.

I den stora lägenheten tyckte du om att sitta ute på balkongen och kika. Jag var alltid livrädd att du skulle hoppa upp på räcket, tappa balansen och ramla ner. Men du satt där lugnt och nästan lite majestätiskt på vårt lilla plastbord och nosade i vinden, tittade på löven, på träden, fåglarna och bilarna.

Den absoluta favoritplatsen i den stora lägenheten var dock den lilla kattkorg som man kunde hänga på elementet. Med tiden lade du på dig lite i vikt, men du skulle lik förbaskat sova i den där lilla korgen... Det såg väldigt obekvämt ut, men du stortrivdes!

Efter några år i den stora lägenheten flyttade vi till huset.
Här har du nog trivts bäst av alla ställen du bott på. Du kunde gå ut och känna gräs under tassarna, jaga de där fåglarna som du förut bara kunnat betrakta på avstånd och ligga välkamouflerad i skuggan under syrénbusken en varm sommardag.
Vi blev fler i familjen, Sebastian föddes. Inte heller nu blev du särskilt imponerad av nytillskottet till en början, men vilken katt gillar en skrikande bebis?

Det framgick mer och mer att det var du som var matriarken i den lilla kattgruppen. När det var matdags så flyttade de andra på sig för att du skulle få äta först t.ex. Men du gav också mycket kärlek till dina kattvänner.
Kelly och du kunde ju ligga och tvätta varandra i evigheter för att sedan rulla ihop tätt intill varandra och somna.

Men, som sagt, så har ju ditt liv också varit lite kämpigt emellanåt. Det började med en urinvägsinfektion redan när du var ung, och sedan blev det några vändor till veterinären. Mest för småkrämpor förvisso...
Men vi kommer aldrig glömma de där dagarna i september för några år sedan då du blev så dålig att vi trodde att vi skulle förlora dig. Jag har aldrig sett en katt tvina bort så snabbt som du gjorde då. Men du klarade dig igenom det, du fick rätt hjälp den gången. Efter det så trodde jag att, du Phoebe, du skulle överleva alla de andra katterna här hemma. Om jag bara visste hur fel jag hade...

Jag skulle kunna skriva så mycket mer om dig gumman. Det finns så många historier om dig så de skulle kunna fylla en bok. Men jag behöver inte ta allt här. Jag har ju alla dessa minnen hos mig ändå.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket!

Du har satt spår hos så många andra också. Alla som har varit här hemma hos oss vet vad jag menar.
Så fort det kom besök så var du där och gosade. " - Jag har då aldrig varit med om en sån kelen och go katt", "-Så här ska en katt vara!" var två meningar som många har upprepat när de suttit i vår soffa och du kommit upp i deras knä. Det var tur att vi alltid har ett lager med klädrullar åt våra gäster, för efter en stund med lite "Phoebe-gos" så behövdes de verkligen!

Så, för någon vecka sedan märkte jag att du sprang på kattlådan stup i kvarten. Jaha, urinvägsinfektion igen tänkte jag... Men det var helg så jag tänkte att jag väntar med att ringa veterinären till på måndag. Det har varit så mycket spring hos veterinären den sista tiden med Tiger, och jag tyckte att ekonomin tillät inte riktigt inte en veterinäravgift på runt 500:- plus den jouravgift på 800:- som tillkommer under helgen. Dessutom täckte ju inte försäkringen urinvägssjukdomar hos dig. Så länge du åt, drack och verkade må bra i övrigt så tänkte jag att vi kan vänta en dag. Vilken idiot jag var...
Måndagen kom, och jag tyckte att du verkade ha blivit bättre. Så måndagen gick utan att jag ringde veterinären. Kanske hade jag inbillat mig att du sprungit på lådan en massa. Kanske var du inte sjuk...
 
Men på tisdagen märkte jag ju att så var inte fallet. Så jag ringde veterinären. Men jag tänkte att, eftersom jag visste att det var just en urinvägsinfektion, så kunde jag ta en veterinär här i stan istället för att åka ut till de duktiga människorna i Slöinge. Om du bara visste hur mycket jag ångrar detta....

Så, vi fick en tid och åkte in tidigt på onsdagens morgon. Veterinären ville ha kvar dig över dagen för att ta lite prover.
På eftermiddagen när vi kom hem igen var du ganska groggy av narkosen så jag lät dig vara ifred för att du skulle få ta igen dig. På kvällen åt du lite av det specialfoder som jag blivit påtvingad av den mycket snäsiga kvinnan som satt bakom disken på veterinärmottagningen. Skönt, tänkte jag, hon äter...

På torsdagen verkade du fortfarande lite tagen, men du åt lite, gick på lådan och var uppe och rörde dig. Fredagen kom och vi fick besök på förmiddagen. Du var ditt vanliga gosiga jag och lät inte våra besökare sitta många sekunder ensamma i soffan.
Men på kvällen drog du dig undan. Du låg under sängen och ville inte komma fram. Så vi lät dig vara ifred efter att du fått din medicin.
På lördagen låg du fortfarande under sängen. Det slog mig då att jag inte sett dig, äta eller dricka sedan torsdagen. Jaja, blev det inte bättre dagen efter så fick det bli veterinären igen på måndagen.
På lördagskvällen fick du din medicin och sedan åkte jag, Tobbe och barnen iväg. Om jag bara hade anat vad som skulle hända. Om jag bara vetat att det var sista gången jag såg dig i livet där du låg ihopkrupen under huvudändan på sängen... Då hade jag sagt hej då på riktigt...

Sent på kvällen kom jag hem igen. Barnen sov i bilen så jag tog Ossians babysitter för att gå in och ställa innan jag började ta in barnen. Ytterlampan var släckt... Konstigt tänkte jag, den är ju alltid tänd. Jag vred om nyckeln, öppnade dörren. Tiger kom flygande ut så fort dörren gick upp. Det var kolsvart i hallen, så jag ställde ifrån mig babysittern och fumlade efter ljusknappen. Sekunden innan jag trycker på knappen så ser jag dig... Jag förstår först inte varför du ligger där. Sedan tänds ljuset... Det tar en halv sekund innan jag inser... Du ligger där... Men du finns inte mer...

Vi begravde dig dagen efter. Det var fint, men svårt... Där låg du insvept i ett lakan på botten av den grop som Tobbe grävt timmarna innan. Det var jag som täckte över dig. Jag behövde göra det fast att varje spadtag var en plåga. Det var svårt att se igenom tårarna.
Sebastian orkade inte se på... Han stod för sig själv och grät stilla en bit därifrån. Tobbe grät även han och det har jag ALDRIG, under våra 12 år tillsammans, sett honom göra.
När Tobbe, Sebastian och Ossian gått in igen efter att ha sagt hejdå till dig så stod jag kvar. Vet inte hur länge...

Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag inte insåg hur sjuk du var och hur dåligt du mådde. Om jag ändå hade åkt in med dig igen på lördagen, kanske hade du varit hos oss fortfarande? Troligen hade du det... Dessa tankar är något som jag får lära mig att leva med.

Du var så speciell gumman... Du fattas oss... Vi kommer aldrig glömma dig. Sov så gott...











Förlåt...